Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 8. Psykiska och sociala egenskaper
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
196 högtidligt fiueei eller
Hafva nu dessa preliminära åtgärder lyckats, eller skall allvar börja,
tager friaren med sig en hop af sina slägtingar och gör ett formligt
besök hos flickans föräldrar; han går sjelf sist i processionen till dem
och antingen stannar hän utan för kåtan, eller förhåller han sig
åtminstone fullt passiv under akten. Friaren står utan för kåta-dörren
"såsom en dörrvaktare eller hund och hvar som okallad inkommer skulle
det räknas honom för ett groft och näsevist stycke, och torde han
derigenom hela sitt frieri förlora" (Tornæus, manuscr., sid. 64). Då
sällskapet kommer, flyr vanligen äfven flickan undan bland renarna eller
till någon angränsande hydda, om sådan finnes, eller skickas hon bort,
om man anar ärendet; stundom stannar hon dock äfven inne i kåtan,
men i likhet med friaren är hon så lugn och likgiltig, som rörde saken
icke henne.
Bland de medförda slägtingarne finnas några bestämde att föra
friarens talan; hufvud-ordförande — soynon-àive — ibland, om så
behöfves, väld utom slägten, vänder sig till flickans far och mor, de
öfrige till andra närvarande af hennes familj med fram förandet af
ärendet, med granna framställningar och smicker, än på prosa, än på vers;
de traktera der vid flitigt med bränvin. Det händer då att föräldrarne
icke äro böjde för partiet, och tvärt afslå det; för möjligheten af sådan
utgång omtalar Elers (sid. 454) att bönemannen medhade ett beredt
kalf-skinn att gifva friaren! Ibland låtsa de vara blott motsträfvige; då
pröfvas egentligen talemännens förmåga. Äro de villige från första början,
eller blifva de det sedan genom vältalighetens och bränvinets förenade
inverkningar, uppstår frågan om friare-gåfvorna (kihleh). Dessa, vid
besöket rnedbragta, framtagas då och läggas på en renhud fram
föl-föräldrarna. De bestå vanligen af silfverpiecer: skedar, "kosor", ringar
och bucklor till bälten och kragar, bägare etc. Læstadius förnekar
spe-ciens användande vid dessa tillfällen, då der imot Linné berättar om
dess bruk såsom vanligt. Äfven syskon och anförvandter till bruden
få sådana skänker, för att vinnas för affären, åtminstone en silfversked
hvar, då friaren är rik, och kunna på det sättet åtgå ända till 20—30
stycken sådana, hvardera af 3—4 lods vigt. Utom silfret, gifvas äfven
kittlar, renar, husgeråd-saker etc., till samman uppgående till ett värde
af 2—300 r:dr, om det är en förmögen friare och förmögen flicka.
Anses gåfvorna för små, gifver man det till känna utan minsta
tvekan, och talemännen få bringa fram mera. En lång tid åtgår stundom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
