Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 10. Odödligheten; offer; trolltrummans bruk; trollmän; qvinnan ohelig. Björnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och offrings-sätt. 261
hör lian en kos råmning, han går dit och (inner sin ko fastbunden vid
en häla, vanmäktig af hunger; han tager henne hem och tiger, Året
efter kom samme Lapp igen, köpte samma ko ånyo för 12 specier och
begaf sig till fjälls. Bonden passar pä, linner sin ko i samma
belägenhet och på samma ställe som förra året och för henne oskadd hein.
’ Negoeiationen" upphörde der igenom att Lappen dog under påföljande
vinter. — Möjligen skulle denna händelse, om ban är sann, häntyda
på otter till en Saivo, dels genom djurets utställande i en bergsklyfta
•— förmodligen ett saivo-aimo —, dels genom ifvern att få ett djur af
svart färg. Då offer-djuret vid sådant offer icke hade denna färg, fick
nian nöja sig ined att draga en svart tråd genom dess öra.
Då offerställena lågo långt bort från kåtan och voro stora berg,
brukade Lapparne, enligt Rehn (1. c.), derstädes vid ett
"Storjunkare-gästabud" förtära köttet af de offrade renarna, "helst det som är vid
hufvudet och kring om halsen", men låta skinnet ligga qvar några år.
Sådana berättas af Rehn, Jessen, Lcem och Högström offren hafva
varit i allmänhet till alla gudar; men till den kristne guden offrade
Lapparne icke, som Jessen säger, dels emedan ban ickc ansågs göra
S1g mycket omak med deras timliga nödtorft, som var hufvud-anledning
till offren, dels emedan de icke ansågo någon sjukdom eller oheld
kunna komma frän honom, såsom den gode och höge guden.
Offertiden var förnämligast i slutet af september och samman föll
lned slagt-ticlen (Skandinavernes vetrnatta-blot). Äfven jultiden var
särdeles mycket brukad här till och kallades Pasaates-mano (se sid. 189
här ofvan). Den förra tiden torde offren skett till Seitarnc, den senare
solen. För öfrigt offrade man, när så ansågs behöfligt, lor särskilda
ändamål.
Hvad angår olikheterna i offren, bestodo de mest om icke
uteslutande uti offer-djurets art, färg etc. Om sol-offren har jag förut talat
(sid. 220 följ.), men der till bör läggas cn uppgift af Rehn, att
Lapparne åt solen på Thors-lafven bakom kåtan äfven brukade upphänga
vidje-ring, stor som ett halft tunnband, på hvilken de fastat bitar
"Her-köttet, samt att till solen och månen icke fingo offras han-djur,
lcke heller svart, helst hvitt, åtminstone en hvit tråd genom högra
Ulat- Ett eget sol-offer omtalar Graan (manuscr., sid. 152): somliga
björkspö, dem de fläta samman ifrån ofvan in till midt på, der
° omtønda ett band; bestryka så dessa spön med renblod, vika sedan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
