Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 12. Skaldskap: sång och saga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
330 sol-dottren. renens första tåmjninö.
allegoriskt och mytiskt innehåll, Fjellner säger 100:de-tals, hvilka
gruppera sig kring Soldottren. Jag anför några af dem, på det att der af
må blifva klara några Lapparnes myther, om renens tämjning, om
anledningen hvar före qvinnan stod så högt och ärfde så mycket, om den
goda solens dotter: Njavvis-ene och den onda måndottren: Attjis-ene
(skamlösan), hvilka båda ännu uppträda såsom goda och onda feer i
Lapparnes moderna sagor. Dit hör ock en sägen om en Lapparnes
invandring till norden söder ifrån, hvilken jag längre fram meddelar i
bättre sammanhang. Jag lemnar sången i prosa-form, så, som jag fått
honom dikterad af Fjellner, ibland tillåtande mig en liten annorlunda
gruppering än den han gaf, samt versifiering af hvad han ordagrant
öfversatt.
Peijen neicla.
(Sol-dottren. *)
Sången börjar med ett par strofer om den gyldene tiden. Då var
allt godt; mjölk flöt ur alla källor, då flöto fisk-mjölke, fisk-rom och
fisk-kött i floderna. Menniskorne lågo låte vid alla dessa lyckliga källor
och elfvar, de behöfde icke arbeta.
Men snart tog denna herrlighet slut: menniskorne mördade hvar
andra. "Dårande vålnader reste sig, utbölingar gastade, skrämde
menskorna, vålnader ropade hämnd. Flickan blef icke längre menniska,
gäddan icke fisk, skatan icke fogel. Flickan bjöd sig åt kommande
och farande; vore gäddan fisk, skulle hon sprida dödslukt på hvarje
näs; vore skatan fogel, skulle hon kunna ätas".
Män hade jagat och dödat renar; de hade fångat sådana för att
genast slagta dem. Att tämja dem var för besvärligt, och obehöfligt
då jagt och fiske voro rika. Njavvis och Attjis jagade, fångade renar.
De hade med svurna, med heliga eder fäst sina hustrur (infört
ägten-skapet!). Qvinnan blef då åter menniska, ty hon blef maka; gäddan
blef åter fisk, då hon föder menniskan om våren; skatan är fogel, hon
är menniskans glada kamrat, hon skrattar med menniskan.
Njavvis och Attjis mördades. Njavvis-ene, som var af
Solbarnen, ocli Attjis-ene**), som var af Månbarnen, hade vid mordet hvarje
sitt foster under bältet. Enkorna följde icke kring med fiskare och
*) Från alla Lappmarkerne, men hufvudsakligen från Herjedalen; ötVerskriften är syd-lapsk.
**) Ene eller edne = hustru, således Njavvis-hustrun, Attjis-hustrun.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
