- Project Runeberg -  Om Lappland och Lapparne /
344

(1873) [MARC] Author: Gustaf Vilhelm Johan von Düben - Tema: Sápmi and the Sami
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 12. Skaldskap: sång och saga

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

fogden, som gjorde sig till stalo. 344

litet under vattnet. Andras visste noga hvar han låg, sprang dit,
hoppade ut på stenen och från den öfver på den andra sidan sundet ; samt
derpå vidare tills han kom midt för den ena af sjöarna. Då började
han hojta och ropa, på det Stalon skulle höra hvar han var; Stalo
hörde det och sprang efter ljudet. Då ban kom till stranden midt
imot der Andras var, ropade denne: "Hoppa nu du också öfver här
der jag hoppat". — "Jag orkar icke hoppa öfver här", svarade Stalon.
"A, skäms", ropte Andras, "orkar du icke hoppa der hvar enda stackare
till Lapp kan hoppa". Då blef Stalo morsk och hoppade till, men
plumsade ned midt i sjön.

Nu skulle Andras till att skjuta ihjel honom, medan han sam mot
land. I fordna tider brukade Lapparne bågar, och pilspetsen var ett
lom-näbb. Då Andras sköt första gången, hoppade Stalo så högt i
vädret att pilen flög mellan hans fötter. Då siktade Andras midt på
pannan och sköt andra gången, men Stalo hoppade ånyo så högt att
pilen gick mellan benen. Tredje gången siktade ban på öfversta kanten
af hufvudet och träffade Stalo i underlifvet. Han kom dock fram till
stranden, men var nästan förbi med det samma, och döende sade han
till Andras: "du skall lofva att begrafva mig auständigt, och när du
det gjort, kan du draga hän till Pers-fjorden till min båt och taga
mitt gods; min hund kan du dräpa, men min son skall du icke dräpa,
Andras".

Andras bcgrafde Stalo, så som ban begärt och hunden slog han
ihjel, ty Stalo-hunden är sådan, att, när ban får slicka sin herres blod,
lefver denne upp igen; der för har Stalo alltid hunden med sig.
Andras tog så allt godset som fanns i båten, tog der efter bort årorna
och stötte så båten med gossen ut till hafs, så att ban dref å stad för
väder och vind. Så sprang Andras hem igen, och då han kom till
gammen, kastade ban sig ned på sin bädd och utbröt: "Åh, nu är jag
nästan förbi". — — — — —––––––

Stalo-bruden.

(Från Ibestad.)

Det var en gång en Stalo, som friade till en Lapp-flicka.
Flickans fader tordes strax icke annat än lofva att Stalo skulle få henne
och tackade der till för den ära som visades honom. Men inom sig

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:25:04 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/omlappland/0360.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free