Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 13. Lapparnes äldsta historia; deras för-historia, ankomst till och utbredning i Norden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gEogRAfEN FråN raVEnNA och koNG AlFrED d. store. 373
flydde och utvandrade med dem på två vägar: en sydligare och en
nordligare.
Det sydliga tåget gick förbi Gaukasi (gapande, häpnande), der
funnos hästar och en stor sjö; vidare förbi Alpasa (berg med
spetsar lika lo-djur); slutligen öfver Jutas-, Datjus- och Skane-tjålme
(-Jute-, Dansk- och Skåne-sunden). Öfver dem färdades man på små
skinn-båtar och förde sina saker på hopsydda, uppblåsta renhudar,
dragna af simmande renar i lugnt vatten; man lät hjorden lardas
simmande. Så kom in an till Skandinavien, hvars först besökta del man
kallade Skåne (bogblads-brosk); till minne här af skrapar Lappen än
i dag med bog-blad sitt mjölk-kärl, under yttrande: "moiteh Skåne" (=
kom i hog Skåne). Der var Lappen godt att vara.
Der ifrån vandrade Lapparne efter lång tid längre mot norden, i
det fullkomligt öde, obebodda landet. De funno der HeUe-ketinjah
eller Garra-quoika (= förskräckligt vattenfall; Trollhättan?); de funno
Vänar och Vättar-jaure (våttar — sjö med bråd-djupa, höjd-omgifna,
myrfyllda stränder), hvilka de ansågo vara haf; de funno Melli-jaiire
(Mälaren). Der vandrade de länge oqvalde omkring; de arbetade
med fiske och fogel-fångst; de fångade vild-renar och elgar i fällor,
gropar och snaror. De vandrade äfven in åt Norge, der en höfding:
■Arben-vahrda-vehak (arf-frihcts-kämpen) fann ett stort vattenfall: Skàma;
elgar, vild-renar och foglar möttes der öfver allt, så ock väldiga
fiskstim i hafvet; der diktade sjelfva floderna en sång öfver att Lapparne
nu voro i ett stort rikt land, icke stängde på trånga hafs-öar.
Men så kommo andra folk. Först Roiterne, ett sturskt, oförväget,
v’ldt slägte, hvilket bröt in på dem i Norge; så Jödah-lad»
(Götarne): ett väl-lefvande, fett, hyggligt folk; så slutligen Svia-lads
(Svearne): poeter, vise, konstnärer, krigare. Dessa folk ofredade dem
’örst, så att de blefvo tvungne gömma sig i hålor och jordkulor;
slutligen öfverväldigades Lapparne och drefvos undan mot norden. En
följde Östersjöns kust, förbi Quarken, som de kallade
"hafs-stru-l)e’i ; de gingo ända upp till Tana. En annan del höll sig åt norska
fjällen. När de på dessa kommo högt upp, mötte de kring llelgeland,
vid Ume och Skellefte elfvars öfre grenar, ett annat folk, hvilket de
lcltc kände och hvilket de kallade "Pil-händer", ty det sköt ypperligt
med stål-bågar. Dess språk hade någon likhet med deras eget, men
var tungt och hårdt mot deras mjuka, klingande och fjäderlätta. Mon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
