Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 15. Lapparnes nuvarande tillstånd och blick på deras framtid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
LAPPARNES VANDRINGAR TILL NORGE.477
I det före gående äro Lapparnes flyttnings-färder med renarne afhandlade. Läsaren har der af inhemtat, att månge af Sveriges Fjälllappar under sommaren flytta öfver till Norge *), en del blott för kort tid, strax inom gränsen, en del ända ned till kusten och ut på öarna, såsom fallet är med dem från Tornio Lappmark. Dess utom finnas ren-egande Lappar som ständigt vistas i Norge, såsom i Lule Lappmark en del på fjällen i Norge hela sommaren, såsom i Pite Lappmark. Alla de Lappar från Ume, Pite och Lule Lappmarker samt från
*) Med afseende på dessa vandringar torde här vara på sin plats att något omtala deras historia.
Från den äldsta tiden finnes mig veterligt intet faktum som häntyder på att sådana vandringar brukats. Ottar fann vid Vester- och Nord-hafvet bosatte någre fogelfängande, jagande och fiskande Lappar; finn-skatten upptogs vintertiden öster om fjällen, inne i landet, hvilket naturligtvis varit obehöfligt om Lapparne till någon väsentlig del kommit ned till kusten. År 1310 och må hända ändå senare gingo norske skatt-utkräfvare till väga på samma sätt.
Så långt fram i tiden som 1594 säges uttryckligen att Vestersjö-finnarne, af hvilka Svenskarne taga skatt, bruka icke något af Sveriges skog eller mark, fjäll eller sjö eller vatten, utan allt det, hvar med de födas, tillhör Danmark. Vidare klagas samtidigt här med, att till dessa Lappar ”i Vardöhus län vid sjösidan” komma svenske köpmän hvar vinter till intrång i de norske köpmännens rätt och bestånd, ty främlingarne uppköpa lapparnes varor, så desse hafva intet att lemna Norrmännen, hvilka dock i förskott fått lemna Lapparne lifsmedel, fiskedon etc., på det de skulle kunna lefva. Detta bevisar att i fråga varande Lappar voro bofaste på norska kusten, uppehöllo sig der äfven öfver vintern och icke företogo några vandringar.
Hvad angår de svenske Lapparne, så är det klart, att i fall de i något anmärkning värdt antal vandrat ned till norska kusten före denna tid, och än mera om de gjort det från urminnes tid, samt om det varit sådane som slagit sig ned på norska kusten innan Norrmännen besatt denna; kortligen: om Lapparne innehaft dessa landsträckor och utan skilnad vandrat fram och till baka öfver dem och bosatt sig hvar de behagat; så kunde hela tvisten kring början af 1600-talet icke hafva uppstått: då hade norska kusten följt med Lapparne. Hade det varit Lappar från Sverige som vandrat till norska
kusten om sommaren, men vändt till baka till Sverige under vintern, så hade största delen af de för häfdande af herraväldet öfver dem vidtagna åtgärderna varit öfverflödiga. Detta såsom negativa bevis.
Men äfven ett positift finnes. I Gerhard Jostlings berättelse af den 14 febr. 1595 om de punkter han förhandlat med de danske finnmarks-fogdame, säges i 23 punkten: ”Efter det man förnimmer, det någre Finnar, som varit boende på fjäll-marken, draga år från år ned till sjösidan att bruka deras handel och vandel, så efter man icke fullkomligen kan veta, hvem der till orsaken vara kan, hvilket borde vara, en Fjäll-finne att blifva uppå fjällmarken och en Sjö-finne nere vid sjösidan, der igenom sådant och annat mer mister konungen sin skatt och rättighet”. Ehuru meningen här icke synes vara fullständig, utan troligen några ord äro öfverhoppade, torde väl ingen tvekan kunna uppstå der om, att de ur berättelsen anförda uttrycken häntyda på ett då nytt och ovanligt förhållande; och då vi icke någonsin förut finna sådana vandringar antydda, gifver detta mig anledning antaga, att vandringarne mellan de två landen börjat komma i bruk kort före denna tid.
Efter denna tid blefvo de väl vanliga; men förff. kring är 1670 och ända till Högström (1746) omtala dem sparsamt, icke såsom regelbundna, och ingen vigt lägges på dem eller på deras jemna gång. Vid medlet af 1700-talet måste de hafva varit allmänna och äfven hafva ansetts såsom vigtiga, ty vid gräns-regleringen mellan Sverige och Danmark (Norge) år 1751 fogades till sjelfva traktaten en kodicil n:o 1 i 30 §§ rörande dessa vandringar och förfaringssättet dervid.
Om de här ofvan omtalade stridigheterna i Tromsö amt och behandlingen vid 1871 års riksdag af frågan om en lag för ordnandet af förhållandena mellan Norrmän och Lappar, se en artikel i Svensk Tidskrift för 1872.D.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
