Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
visserligen sant, att vi icke kunna sluta till runskriftens
ringa utbredning bland folket af den
omständigheten, att ett jämförelsevis mycket litet antal
runinskrifter (särskildt med äldre runor) bevarats till
vår tid; ty vi veta ju, att runorna helst ristades på
skifvor eller »kaflar» af trä, ofta äfven på föremål
af horn eller ben, alltså på material, som väl var
bekvämt, men icke varaktigt. Vi kunna
följaktligen anse för säkert, att de runinskrifter, som
förmultnat eller brunnit upp, varit vida talrikare än
de, hvilka ristats på ett material, som egde goda
förutsättningar att kunna trotsa elementens åverkan.
Och hvad som icke rostade bort eller förvittrade,
kan ha blifvit nedsmält eller sönderslaget; på
stenfattigare trakter ha ju ännu i senare tider
runstenar blifvit sprängda för att användas till
byggnader o. d.
Men vi hafva säkrare bevis för, att runskriftens
bruk varit känd blott af få.
Namnet runa (eller run) betyder i fornspråken
egentligen »hemlighet», »hemlig visdom». I själfva
verket betraktades runorna länge såsom
hemlighetsfulla tecken, i hvilka en mäktig trolldomskraft
innebodde. Om deras användning till magiska
ändamål hafva Eddasångerna och de isländska
sagorna åtskilligt att förtälja. Karaktäristiska äro
i synnerhet två berättelser i Egil Skallagrimssons
saga. När man en gång i Norge bjudit Egil på
»signadt», d. v. s. förhäxadt, öl, ristar han runor
på dryckeshornet och färgar dem med sitt blod;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
