Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bevarade. Man anser troligt, att vissa delar af
Västgötalagen och af Upplandslagen funnits inristade
på träskifvor, och uti isländska sagor berättas om
tämligen långa dikter (bland andra en på omkring
200 versrader), att de, omedelbart efter sedan de
föredragits, af en åhörare upptecknats med runor på
trä. Men själfva den hårdhet i materialet, hvilken
vi hafva att tacka för bevarandet af sten- och
metall-inskrifter, har också varit ett hinder för
utförlighet i dessas uppteckning. Det enda
runmonument från äldre tid, som har en betydligare
omfattning, är den väldiga, med stora runtecken
alldeles öfverhöljda, s. k. Rökstenen i Östergötland
(från ungefär år 900); inskriftens fantastiska
innehåll [1]
gifver den dock, lika mycket som omfånget,
en ren undantagsställning.
På det stora flertalet af runminnesmärkena har
just kortheten framkallat en och annan stilistisk
egenhet. De äldsta inskrifterna, de, som tillhöra den
urnordiska tiden, drifva stundom kortheten så långt,
att man nu blir oviss om meningen. På åtskilliga
smärre förenmål, t. ex. ett spänne, ett diadem, en
kam, ett horn o. s. v., förekommer endast ett
personnamn i nominativ. Man förklarar vanligen detta
som egarens nanm. Bruket skulle sålunda alldeles
motsvara det moderna, då man sätter eller låter
sätta sitt namn t. ex. på sitt paraply, för att
därmed i nödfall kunna bevisa sin eganderätt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
