Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tankespråket och dess förhållande till tal och skrift
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tal, utan att vi vilja det eller lägga märke därtill,
öfvergår till yttre, så att vi, som det heter, »tänka
högt».[1]
En annan företeelse, som dock torde vara ovanligare,
är den, att vi tro oss höra yttre ljud, när
det i själfva verket blott är vår egen tanke, vi höra.
Sådana »ljudhallucinationer» bero sannolikt på
något slags sjuklighetstillstånd.
I allmänhet tyckas människorna vara sinsemellan
ganska olika beskaffade i förmåga att tydligt
uppfatta det inre språket, äfvensom i uppfattandet
af detta såsom sitt eget eller såsom något utifrån
kommande.
Välbekant är, att Sokrates plägade berätta om
sin »daimon», ett andeväsen, som förmanade,
varnade och undervisade honom. Man torde väl nu
vara tämligen ense om, att Sokrates med sin daimon
menat den yttring af det inre talet, som vi
nu benämna »samvetets röst». Denna »röst» förnimmes
ju mycket olika hos olika personer; hos Sokrates
torde den hafva varit ej blott ovanligt stark,
utan äfven ovanligt ofta hörd.
En annan inre röst har stundom uppfattats
såsom kommande utifrån: det är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
