Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tankespråket och dess förhållande till tal och skrift
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
eller pikantare i formen, eller att illustrera det med
åtbörder och miner; kan han icke hitta på andra
medel att fängsla uppmärksamheten, så höjer han
rösten eller sänker den till en hviskning, han
ändrar ställning, han närmar sitt ansikte till
åhörarens eller – som sista resursen – griper han fast
i dennes knapphål.
Men det händer ju också, att talet medför
mera för den hörande nytt, än han hinner sätta i
rätt förbindelse med sitt medvetandes innehåll,
innan fortsättningen af talet undantränger det hörda.
Åhöraren får då svårt att »följa med». Går det
för sig, frågar han om, för att å nyo höra det
oförstådda och få mera tid att assimilera det. Annars
väntar han spändt, att fortsättningen skall gifva
förklaring; ofrivilligt stirrar han på den talande,
liksom för att af dennes miner och åtbörder få
närmare upplysning, ofrivilligt gapar han, liksom den
lomhörde, för att bättre uppfatta ljudet. Men om
fortsättningen blir lika svårbegriplig för honom, så
låter han sin tanke vandra bort till något annat
ämne, som intresserar honom mera.
Vid tyst läsning går det till på annat sätt.
Visserligen kan äfven då vårt eget tankespråk
alldeles lämna det skrifna och löpa bort åt annat håll,
– så hände det oss ju ofta, när vi som barn läste
öfver våra läxor –; men råda vi oss själfva, lägga
vi antingen bort boken eller samla vår
uppmärksamhet på den.
Tyst läsning är nämligen för en tillräckligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
