Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nödvändiga olikheter mellan skrift (normalprosa) och samtalsspråk. A. De sinnligaste, af materialet närmast betingade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ensam. Men våra skiljetecken användas också, dels
för att i någon mån motsvara talets betoningar,
dels för att markera betydelseförhållanden, som ej
angifvas af uttalet.
Med punkten uttrycka vi ej blott, att
meningen är slut, utan ock, att meningen utgör ett
påstående, en enkel utsaga. Punkten motsvarar alltså
den lägre musikaliska ton, hvarmed vi uttala slutet
af en påståendesats. Ett tvärt afbrott, där man i
tal ej sänker tonen, markeras i skrift af tankstrecket.
Den egendomliga höga frågetonen, med
särskildt tryck och högre musikalisk ton på det ord,
som sättes i fråga, kan göra en uttalad sats till en
frågesats, äfven om den har påståendesatsens
ordföljd. I skrift måste frågetecknet användas.
Äfven en sats, som innebär en befallning, kan
ord för ord vara lika med en påståendesats, men
får då i tal en skarp betoning, stundom t. o. m.
en hotande. I skrift markeras denna
»känslobetoning» med utropstecknet.
Vi kunna alltså säga
lugnt konstaterande ett faktum: »Nå, du
kommer i afton.»
frågande: »Nå, du kommer i afton?» eller: »Nå,
du kommer i afton?»
och befallande: »Nå, du kommer i afton!!»
»Känslobetoningen» kan naturligtvis vara af
flera slag; den kan t. ex. innebära förtjusning,
såsom i utropet: »Nå, du kommer i afton!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
