Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nödvändiga olikheter mellan skrift (normalprosa) och samtalsspråk. A. De sinnligaste, af materialet närmast betingade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för att lägga vikt på ord, är något, som särskildt
brefskrifvande damer pläga väl förstå. I tryck äro
medlen mångahanda: man kan begagna kursiv stil,
spärrad stil, fetstil, ja t. o. m IDEL STORA
bokstäfver.
Dessa medel äro goda att hafva och göra ofta
förträfflig tjänst. Men de förslå på det hela ej långt.
Ty först och främst kan man omöjligt begagna
dem lika ofta, som talet begagnar betoning inom
satsen, eller så ofta, som de skulle behöfvas för att
gifva ledning vid uppläsning. Gjorde man det, så
skulle texten taga sig ytterst brokig ut och verka
mycket tröttande på läsaren; så mycket mera, som
det blefve nödvändigt att bruka flera olika stilsorter
för att markera betoningens olika arter och
olika grader i styrka.
Vidare skulle vi svårligen kunna uppfinna ett
teckensystem, som kunde tillräckligt motsvara
känslobetoningens mångahanda skiftningar. Det
berättas om den store franske talaren och politikern
GAMBETTA, att han en gång, medan han tillhörde
oppositionen, häftigt angrep ministrarna; och sedan
han framdragit åtskilligt, som ställde dessas
redlighet i en mycket ofördelaktig belysning, utbrast
han – med en stor gest åt ministerbänken –:
»Dessa hederliga män!» Han hade därvid, säges
det, i uttalet af adjektivet lagt ett så skärande hån,
ett så förkrossande förakt, att de stackars
ministrarna önskat, att de kunnat dölja sig för allas
blickar genom att sjunka ned i jorden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
