Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nödvändiga olikheter mellan skrift (normalprosa) och samtalsspråk. B. Temperamentsolikheter (början)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hand som ett medvetet och afsiktligt sätt att gifva
sina önskningar till känna, – alltså som ett språk,
i trängre mening. Modern kan ju af det sätt,
hvarpå hennes några månader gamla barn skriker,
förstå, om barnet är hungrigt, »har ondt» eller blott
är »obeskedligt».
Vi måste emellertid fasthålla, att utropet redan
i sin enklaste form (såsom ett ofrivilligt klagoläte)
uppfyller ett viktigt ändamål, som språket i sina
fullkomligare former på ett högre sätt uppfyller.
Jag menar ändamålet att, när en stark känsla
bemäktigat sig medvetandet och tyckes vilja kufva
människans inre jag, minska och försvaga denna
känsla genom att liksom bringa den utom
människan själf.
Då individen utstöter ljud, blir han verksam
och får därigenom en hugnande känsla af frihet
och kraft. Det torde äfven vara så, som den tyske
författaren GUSTAV GERBER med äkta tysk
spekulativitet anmärker, att suckandet (snyftandet o. s. v.)
förvandlar smärtan i en rytmisk rörelse och
därigenom förlägger denna smärta – som, så länge
individen tyst bär den inom sig, tyckes vara
omätlig, – till tiden, d. v. s. gör den ändlig,
försvinnande.
Enhvar känner ju af erfarenheten den
lättnad, det bringar att (som det kallas) »ge luft åt
sina känslor». Liksom skrik, suckande, stönande
eller ock klagan i ord lindrar kroppens eller själens
plågor, likaså afhjälper skrattet den alltför starka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
