- Project Runeberg -  Om svenskan som skriftspråk /
110

(1897) [MARC] Author: Gustaf Cederschiöld - Tema: Language
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nödvändiga olikheter mellan skrift (normalprosa) och samtalsspråk. B. Temperamentsolikheter (början)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

I vårt samtalsspråk förekomma också dylika
benämningsutrop. Så till vida äro äfven dessa
uttryck för känsla, som de innebära ett segerstolt
»[heureka!]» (»Jag har funnit det!»)

Mycket vanligare äro likväl de utrop, som blott
och bart gifva luft åt en känsla.

Numera är det svårt att uppdraga en bestämd
gränslinje mellan utropet och tillropet. Utropet
är ju, som vi antydde, egentligen till blott för
individens egen skull; det är hans inre språk, som
han, mer eller mindre ofrivilligt, gör till yttre, för
att liksom lätta sig. Men finnes en åhörare
tillstädes, så kommer ju utropet att dessutom gifva ett
meddelande åt denne. Det får alltså karaktären af tillrop.

Denna öfvergång kunna vi finna redan hos
djur, som lefva i flockar. Medan de öfriga hvila
eller äta, står ett djur såsom utkik eller vaktpost;
får då detta djur se någon fara närma sig, utstöter
det ett skarpt läte, som väl egentligen blott gifver
luft åt djurets egen förskräckelse, men som tjänar
till varningssignal för de öfriga och kommer hela
flocken att skyndsamt sätta sig i säkerhet.

Äfven det mänskliga språkets interjektioner,
dess enklaste och ursprungligaste utropsord,
öfvergå lätt till verkliga meddelanden. Om man t. ex.
låter tandläkaren undersöka en skadad tand och
han därvid med sitt instrument berör den ömmande
nerven, framhväser man ett »aaa!», icke så mycket
därför, att man behöfver gifva plågan detta utlopp,
som därför, att man vill så tydligt, som den tvungna


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:26:23 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/omskrift/0118.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free