Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nödvändiga olikheter mellan skrift (normalprosa) och samtalsspråk. B. Temperamentsolikheter (början)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bekant, äfven hafva i samtalsspråket. I detta kan
nej t. o. m. uttrycka en motsats till något, som icke
blifvit utsagdt, men förstås af situationen.[1]
Om
man t. ex. stått och pratat en stund med en
bekant, kan man utbrista: »Nej, nu får jag
skynda mig hem!» Därvid uttrycker nej motsatsen mot
det underförstådda »Har jag verkligen tid att stå
här längre?» eller något dylikt.
I tal användes ja för öfrigt ingalunda blott till
svar. Utom sin nyss omtalade stegrande betydelse
har det ofta uppgiften att börja ett anförande. Det
finnes t. ex. mången lärare, som regelbundet
öppnar sin lektion med: »Ja, nu skulle vi gå igenom
det och det», eller: »Ja, du, Pettersson, kan du
säja mej» o. s. v. Noga taget torde emellertid
denna användning af ja få betraktas som en motbild
till den nyss anförda af nej, i det nämligen ja
härvid bekräftar en underförstådd tanke, t. ex.: »Ni
ser, att det är tid att börja lektionen» (eller något
dylikt). Dock kan det begynnande ja äfven utgöra
ett slags motvilligt bekräftande på den tysta
tanken: »Nå, nu är jag väl tvungen att börja.» I
sådant fall kan det stundom vara ett tecken till
tveksamhet.
Ännu starkare angifves tveksamheten af ett
begynnande jo, hvilket liksom utgör svar på ett innre
tvifvel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
