Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nödvändiga olikheter mellan skrift (normalprosa) och samtalsspråk. B. Temperamentsolikheter (början)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Dessutom har ju brefvet alltid till utanskrift
och vanligen till öfverskrift den persons titel och
namn, till hvilken brefvet är riktadt. Öfverskriften
har oftast form af vokativ, d. v. s. åtföljes af
utropstecken. Men då man vänder sig till främmande
personer och vill hålla brefvet mera formligt och
cirkladt, skrifver man ej vokativ, utan »Till N. N.»,
åtföljdt af punkt.
I samtal mellan nära bekanta och i förtroliga
bref växla vokativens arter i det oändliga samt
innefatta äfven smekord och gäckande benämningar.
Många äro skämtsamma och bero af modet
för en tid eller inom ett kotteri. Så kan man få
höra någon tilltala en yngre person: »Min gubbe
lilla!» eller »min far!» En annan plägar tilltala sin
kamrat med »Pudel!» eller det kuriösa »Gamla
galosch!», som kanske är bildadt för att såsom
»maskulinform» motsvara det äldre femininet »Gammla
galanta!» Rätt egendomligt är, att i den vulgära
stockholmskan tilltalsformeln »kära du!» öfvergått
till »tjö!», som nu brukas såsom blott interjektion,
utan att dess egentliga betydelse är klar för den
talande.
I sådana skrifvelser, som kunna räknas till
normalprosan, äfvensom i stelare samtal mellan
mindre bekanta, består vokativen nästan blott af
titeln, med eller utan tillnamnet tillagdt.
När det tilltalsord, hvarmed man betecknar den
tilltalade personen, ingår i framställningen såsom
satsdel, skulle det, sade vi nyss, företrädesvis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
