Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nödvändiga olikheter mellan skrift (normalprosa) och samtalsspråk. B. Temperamentsolikheter (början)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sammanfattar sig med andra personer i sin ställning.
Däremot kan icke pronominet »de», eller som det
vanligen uttalas »di» (på vulgär stockholmska »dåm»),
innefatta den talande;[1]
utan genom att bruka detta
obestämda pronomen utesluter han i stället sig själf.
Om någon t. ex säger: »Di har så mycke’ nyheter
för sej nu för tiden», så ligger vanligen däri »men
ja’ ä’ inte me’ om sådana å’ gillar dåm inte».
Om nu pronominet man eller en, såsom
ersättning för jag, i tal kan anses vara blygsamt, så är
däremot pronominet vi vanligtvis myndigt och
viktigt, ty genom bruket af detta ord uppträder den
talande såsom målsman eller ordförande för hela den
grupp eller korporation, som han tillhör, och som
han sätter i stället för sitt individuella jag. Därför
väcker det också löje, om vi begagnas af en person
i jämförelsevis underordnad ställning, – om t. ex.
vaktmästaren vid ett ämbetsverk, när någon säger
sig ha sökt honom på ämbetsrummet en
eftermiddagstimme, förnämt svarar: »Vi ä’ inte skyldiga att
vara där annat än under expeditionstiden.»
Besläktadt härmed är ordstäfvet: »Vi prästerskap, sa’
klockarn.»
Bruket af vi, där jag hade varit mera på sin
plats, kommer så mycket lättare i misskredit, som
det ofta får en biton af den s. k. pluralis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>