Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nödvändiga olikheter mellan skrift (normalprosa) och samtalsspråk. B. Temperamentsolikheter (början)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
modifieradt påstående, t. ex.: »Vi böra» ... »Man
bör» ... »Det är icke rådligt att» ... »Det torde
vara lämpligast att» . . . »Författaren vill för sin
del tillråda att» . . . »Undertecknad vågar föreslå
att» . . . o. s. v. i en mängd olika variationer. Den
egentliga uppmaningen förekommer däremot
knappast.
Men det finnes vissa slags skrifter, som kunna
räknas till normalprosan, och hvilka, på grund af
innehållets beskaffenhet, måste genomgående eller
till stor del bestå af direkta uppmaningar. Hit
kunna föras skriftliga order, om hvilka vi förut
talat. Vidare läroböcker, t. ex. i aritmetik och
geometri; dessa begagna ju ogeneradt imperativen och
skrifva: »Multiplicera 19 med 17! Dividera 1/2 med
1/4! Sammanbind punkterna A och B! Skär linjen
AB midt itu!» o. s. v. Alltså idel imperativer.
Anledningen är väl den, att läroboksförfattaren
(följande gammal tradition) sätter sig i lärarens ställe
och talar till lärjungen alldeles så, som läraren
skulle ha gjort.[1]
I detta afseende tillhör således
läroböckernas språk icke normalprosan.
Men det finns ju andra litteraturalster, som
hufvudsakligen innehålla föreskrifter, men äro riktade
till äldre personer. Sådana skrifter äro t. ex.
läkeböcker och kokböcker. I forna tiders skrifter af
sådana slag plägade författarna utan betänkande gå
på med imperativer. Men man ser, huru de efter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
