- Project Runeberg -  Om svenskan som skriftspråk /
148

(1897) [MARC] Author: Gustaf Cederschiöld - Tema: Language
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nödvändiga olikheter mellan skrift (normalprosa) och samtalsspråk. B. Temperamentsolikheter (forts. och slut)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ämne till ett annat, på ett sätt, som ingalunda vore
tillåtet i den ordentliga, genomarbetade normalprosan.

Särskilda yttranden under samtalets lopp
inledas stundom, när man talar med känsla och
öfvertygelse, af formlerna »Ja, de’ får ja’ då säja», »De’
säjer ja då», eller »Ja, ä de’ inte de’, ja’ allti’ har
sagt» o. d. – I normalprosan brukar man i st. f.
att använda dylika inledningsformler, gifva själfva
påståendet ett något bestämdare uttryckssätt, t. ex.
genom att tillägga adverbialen »obestridligen», »helt
visst». Man har också inledningsformler, t. ex. »Det
måste erkännas», »Det kan ej betviflas»; men dessa
äro, som vi se, af objektiv karaktär, medan
samtalsspråkets äro subjektiva.

Samtalsspråket har dessutom många formler
för inskjutna eller afslutande yttranden, hvilka,
liksom flertalet af de förut anförda, äro af rent
subjektiv och personlig natur, i det de endast angifva den
talandes ståndpunkt till det han säger. Sådana
inskjutningar eller afslutningar äro t. ex. det
själfmedvetna »säjer ja’», det otåliga »vet ja’» och de
inskränkande »tycker ja», »tror ja’» m. fl.

Därjämte plägar samtalsspråket i meningen
inskjuta – eller ock afsluta meningen med –
åtskilliga uttryck, som påkalla åhörarens särskilda
uppmärksamhet eller vädja till hans uppfattning
eller omdöme. T. ex. »ser du», »förstår du» eller
»förståss», »begriper du», »vet du», »må du tro»,
»kan du tro», eller utropet »Hva’ tycks?» En
förmaning eller en förebråelse får ökad vikt genom

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:26:23 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/omskrift/0156.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free