Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nödvändiga olikheter mellan skrift (normalprosa) och samtalsspråk. B. Temperamentsolikheter (forts. och slut)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
meningen vuxit ut till en längd, som försvårar
öfverblicken öfver sammanhanget.[1]
Det lediga samtalsspråket tål ej långa
meningar. Med en hufvudsats förenar det sällan mer än
en enda bisats, och det använder mycket ofta
samordnade hufvudsatser (s. k. »satsbindning»), där
normalprosan afgjordt skulle föredraga hufvudsats med bisats
(s k. »satsfogning») såsom en mera logisk uppställning.
Denna olikhet mellan skriftspråk och talspråk
beror förnämligast på historiska grunder, d. v. s.
därpå, att vårt skriftspråk – utan tillräcklig
hänsyn till vårt talspråk – blifvit utformadt efter
utländska förebilder. Vi skola också längre fram
omnämna saken, då det blir fråga om de mera tillfälliga
(»historiska») skiljaktigheterna mellan skrift och tal.
Men de båda språkarternas egendomliga
lynnen och lefnadsvillkor hafva i ej ringa mån
medverkat till frambringandet af den ifrågavarande olikheten.
Den af tänkandet genomarbetade, väl afvägda
och ordnade form, som normalprosan lämnar, kan
omöjligen åstadkommas af det raskt framskyndande
samtalsspråket. Detta hinner endast mycket
ofullkomligt bearbeta tankespråket och fylla dess brist
på sådana bindeord, som kunna gifva ett bestämdt
uttryck åt tankarnas olika förbindelsesätt. Det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
