Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nödvändiga olikheter mellan skrift (normalprosa) och samtalsspråk. B. Temperamentsolikheter (forts. och slut)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I ännu ett afseende har samtalsspråket ett mera
personligt drag än normalprosan. Men det
personliga ligger därvid uti ett lämpande till åhörarens
person. När man skrifver till en person, brukar
man visserligen lämpa sin framställning, och
särskildt sitt ordval, efter brefemottagarens förmåga
att förstå och sentera. Men man gör det utan
tvifvel mycket mindre, än när man talar med
honom. Ty under samtal inverkar åhörarens närvaro
mycket starkare på den talande, än tanken på
adressaten kan inverka på den skrifvande. Och
dessutom är man vid skriftlig språkbehandling
mycket mera bunden af normalprosans vanliga
uttryckssätt. Så t. ex. finnes det rätt många, som kunna
muntligen berätta för barn på ett enkelt sätt, som
är alldeles afpassadt efter barnens smak och
uppfattning. Men om dessa personer skola skrifva för
barn, göra de detta ofta på sådant sätt, att
berättelserna bli onjutbara för de små.
Hos olika personer är denna
anpassningsförmåga, smidighet, takt, eller hur man vill kalla den,
mycket olika utvecklad, men hos de allra flesta,
om ej alla, visar den sig betydligt större vid
muntligt samtal än i skrift; och denna gradskillnad är
för stor för att kunna förklaras blott däraf, att
talet är afsedt att genast förstås af den hörande,
medan skriften kan få förutsätta längre eftertanke
hos den läsande.
Härmed hafva vi kommit att beröra frågan om
nödvändigheten och berättigandet af språkets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
