Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nödvändiga olikheter mellan skrift (normalprosa) och samtalssprak. C. I hvilka afseenden är normalprosan omständligare?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
måste göras utförligare för att bli klart. I sin bok
om prosastilen anför LANDTMANSON, att man i skrift
icke kan begagna en sådan sats som: »Värdinnan
bad honom icke stanna till supéen». Denna blifver
nämligen tvetydig och kunde innebära hvilken som
helst af de tydligare, men också utförligare
meningarna: »Värdinnan uraktlät att bedja honom stanna
till supéen», och: »Värdinnan bad, att han icke
skulle stanna till supéen».[1]
I tal däremot blir den
först anförda formen icke tvetydig, om den blott
utsäges med riktig förståndsbetoning och riktig
pausering. Säger jag: »Värdinnan bad honom icke –
stanna till supéen», alltså med ton på »bad» och
en kort paus efter »icke», då har jag den ena
betydelsen. Men säger jag: »Värdinnan bad honom
– icke stanna till supéen», med en kort paus efter
»honom» och ton på »icke», så har jag den andra
betydelsen, och ingen, som hör på ordentligt, torde
misstaga sig om meningen i någotdera fallet.
Men i allmänhet äro förståndsbetoningens bidrag
till att möjliggöra förkortning tämligen ringa.
Känslobetoningen däremot kan, i synnerhet då den
samverkar med intrycken af den yttre situationen och
gemensamma minnen, eller med blickar och åtbörder,
åstadkomma, att äfven ett mycket kort uttryck, t. o.
m. ett enda ord uppfattas såsom en fullständig sats.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
