Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nödvändiga olikheter mellan skrift (normalprosa) och samtalssprak. C. I hvilka afseenden är normalprosan omständligare?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
själfständiga medel till meddelande. Just deras egenskap
att vara ljudlösa kommer ju ofta förträffligt till
pass, då man t. ex. vill, så att en tredje person ej
observerar det, leda någons uppmärksamhet på
något genom en pekning, eller genom en blinkning
eller en vink gifva honom tillkänna, att rätta
ögonblicket för tal eller handling är inne, o. s. v. –
Dessutom inträffar det ju under vissa gifna, ofta
återkommande situationer, att man tycker ord vara
obehöfliga och besvärliga, samt heller använder en
åtbörd eller rörelse, som gör samma verkan. Så
berättar t. ex. Fritjofs saga:
Vid fönstret gamle Halvar
stod utanför på vakt.
Han vaktade med allvar,
gaf ock på mjödet akt.
En sed den gamle hade:
han jämt i botten drack,
och intet ord han sade,
blott hornet in han stack.
Och ännu i vår förfinade tid kan ju en
familjemedlem, i stället för att med ord begära mera soppa,
nöja sig med att framräcka sin tallrik till husmodern.
Atbörder och miner äro i sitt slag fullkommligare
medel till meddelande än orden. De verka
kraftigare, ty de äro mera sinnliga, konkreta och
omedelbara.[1]
Men de förslå naturligtvis icke på långt när
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>