Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tillfälligare (historiska) olikheter mellan skrift (normalprosa) och samtalsspråk. A. Skriftspråkets konservatism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
de göra det, snarare »docera» i egen språkform än
gifva akt på interlokutörernas uttryckssätt.
Personer med de egenheter, vi nu omnämnt,
äro naturligtvis mindre kompetenta att döma om
gränserna mellan det lediga bildade samtalsspråket
och den konventionella normalprosan – men det
är icke lika visst, att de äro medvetna om denna
sin oförmåga.
Det är icke en paradox att påstå: »Den, som
plägar gifva noga akt på den språkform, han
brukar i samtal, han talar icke ledigt – och
följaktligen icke heller allmänt och kurant – samtalsspråk».
Saken är nämligen den, att samtalsspråket blir
riktigt ledigt först därigenom, att den talande alls icke
reflekterar öfver formen.[1]
Därmed sammanhänger ock, att blott få af oss
kunna gifva säkert besked om sina egna
talspråksformer. De flesta gifva t. o. m. i ett visst afseende
genomgående oriktiga uppgifter. Jag menar de s.
k. »ljudlättnaderna», d. v. s. de ljudförenklingar,
som man plägar använda i talet för att göra detta
bekvämare och snabbare. Men det tillhör just
ljudlättnadernas natur, att man omedvetet låter dem
inträda: de observeras ej af den talande och vanligen
ej heller af hans åhörare. Den förre tror sig uttala
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
