Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tillfälligare (historiska) olikheter mellan skrift (normalprosa) och samtalsspråk. A. Skriftspråkets konservatism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kan därför utan olägenhet införa allehanda
förkortningar och uttalslättnader. Medan dessa ändringar
i språkskicket äro nya, föga spridda och föga
observerade, kan det gemensamma skriftspråket icke
gärna upptaga dem.
Men det naturliga och berättigade konserverande
af äldre språkskick, som sålunda tillkommer
skriftspråk, är något helt annat än den förstockade
konservatism, vi finna i vårt svenska skriftspråk. Det
förra skulle i hufvudsak representera den äldre (eller
äldsta) lefvande generationens talspråk; den senare
däremot låter skriften i mycket kvarstå på samma
ståndpunkt, som den intog för två eller tre
århundraden sedan, d. v. s. den tid, då boktryckarekonsten
blef allmännare använd och läskunnigheten mera
utbredd i vårt land.[1]
Skriftspråkets konservatism uppträder
naturligtvis minst i lågprosan. Huru den ter sig uti
normalprosan, skola vi nu tillse genom att
jämföra denna stilart med det otvungna samtalsspråket
och därvid anteckna några karaktäristiska olikheter
med afseende på 1:o) ljudförbindelser och former,
2:o) ordens syntaktiska förbindelser, 3:o) ordvalet och
ordens betydelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>