Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tillfälligare (historiska) olikheter mellan skrift (normalprosa) och samtalsspråk. A. Skriftspråkets konservatism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I fråga om ordens ljudskick och böjningsformer
har skriftspråket (normalprosan) ofta uppehållit det
gamla tillståndet, medan det otvungna talspråket
förändrats antingen genom ljudlättnader eller
analogibildningar.[1]
Vid ledigt talande, när man ej ger särskild akt
på sina ords form, låter man, som bekant, de svagast
betonade stafvelserna och orden blifva ej blott
kortast, utan äfven otydligast. Den inträdande
otydligheten visar sig (bland annat) däri, att den
svagt betonade stafvelsens vokal öfvergår till ett
grumligt e (närmande sig antingen ä eller ö).
Någon, tjugo (eller tjugu) öfvergå till någen, tjuge;
enligt mångas uttal[2] blir andra stafvelsens a till det
grumliga e-ljudet uti almanack(a), testamentera,
allvarsam (alltså: almen-, testem-, allver-), och stundom
blir illumination till illumenation m. m. (I betydliga
delar af landet säger man flicker, blommer, gater
i st. f. flickor, blommor, gator o. s. v.)
Men den svagtoniga stafvelsens vokal, vare sig
den af ålder varit e eller i senare tid öfvergått till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>