Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tillfälligare (historiska) olikheter mellan skrift (normalprosa) och samtalsspråk. A. Skriftspråkets konservatism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
analogibildningar, som ingått i det senare och
mycket bidragit att förenkla dess byggnad.[1]
Den viktigaste af alla dessa analogiförändringar
är utan tvifvel den, genom hvilken talspråket låtit
verbets singularform uttränga dess pluralform, så
att t. ex. finner, finn, fann kommit att begagnas
äfven till ett pluralt subjekt, hvarigenom formerna
(vi, de) finna, funno, (I) finnen, funnen blifvit
obehöfliga och obrukliga i umgängesspråket.[2] Härtill
bör läggas, att särskilda konjunktivformer, som
visserligen också i skrift tämligen sparsamt begagnas, i
det lediga samtalsspråket kunna sägas vara – med
ett enda undantag (nämligen vore) – alldeles bortlagda
och ersatta af indikativformer eller omskrifningar.
Huru mycket enklare än skriftspråket vårt
umgängesspråk således blifvit, visar nedanstående
beräkning, däri vi äfven medtaga de s. k. passiva[3] formerna.
Ett s. k. starkt verb, t. ex. finna, har i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
