Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tillfälligare (historiska) olikheter mellan skrift (normalprosa) och samtalsspråk. A. Skriftspråkets konservatism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bli mera »analytiska», ifrån att hafva varit mera
»syntetiska», – ehuru visserligen denna förenkling
i någon mån tyckes ske blott för att lämna plats
för en ny syntes, nya sammansättningar, som blifva
nödvändiga för att uttrycka det alltmera
komplicerade begreppsinnehållet.
Det har funnits en tid – och den ligger icke
långt bakom oss – då språkforskarna i denna
utveckling ej sågo annat än en försämring, ett förfall.
Åsikten grundade sig hufvudsakligen på den
öfverdrifna och ensidiga beundran, man egnade de äldre
språkminnesmärkena. Dessas utomordentligt stora
värde för så väl språkhistorien som kulturhistorien
förledde forskarna att öfverskatta dem i jämförelse
med moderna språk och modern litteratur. Särskildt
de s. k. klassiska språken – hvilkas litteratur länge
utgjort den förnämsta källan för den nyare kulturen –
betraktades af gammalt som oöfverträffliga; latinets
eller grekiskans grammatiska byggnad var, menade
man, vida fullkomligare än de moderna
kulturspråkens.
Numera härskar en helt annan mening bland
språkforskarna, åtminstone bland dem, som gjort de
nyare språken till föremål för en grundligare
undersökning. Man har uppvisat, att dessa moderna
kulturspråk ingalunda äro sämre redskap för tanken
än de gamla språken, utan att de tvärt om i det
stora hela öfverträffa dessa i exakthet och smidighet,
samt att de i synnerhet äro enklare, regelbundnare,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
