Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tillfälligare (historiska) olikheter mellan skrift (normalprosa) och samtalsspråk. A. Skriftspråkets konservatism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mera kraftbesparande – med ett ord fullkomligare.[1]
Utvecklingen har alltså icke varit ett förfall, utan
ett framåtskridande.
Om nu, ur denna synpunkt, t. ex. engelskan
bedömes som fullkomligare än den mindre
framskridna tyskan, bör med lika rätt vårt eget
samtalsspråk få företrädet framför vårt skriftspråk.
Talspråkets utveckling kan väl genom
skriftspråkets inflytande tvingas att gå långsammare,
men den kan ej tvingas att afstanna. Vilja vi ej,
att skillnaden mellan vårt tal och vår skrift skall
blifva allt större och större (hvilket vore ett hinder
för vår nationella kulturs framsteg), så hafva vi
ingen annan utväg än att låta skriftspråket lämpa
sig efter de förändringar, talspråket undergått.
Huru långt skriften bör gå i sin ackommodering
efter talet, blir svårare att afgöra. Men särskild
företrädesrätt att upptagas i vårt skriftspråk hafva utan
tvifvel de talspråksformer, som hunnit fullt stadga
sig och redan begagnas af alla eller de allra flesta
bildade svenskar. Innan dessa former hunnit så
långt, hafva de vanligen måst länge kämpa för
lifvet med skriftspråksformerna; och många sådana
talspråksformer, som kanske mer än en af mina
läsare ännu föraktfullt kallar för »tillfälligt slarf» eller
»vårdslösa nyheter», hafva i själfva verket att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
