Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tillfälligare (historiska) olikheter mellan skrift (normalprosa) och samtalsspråk. A. Skriftspråkets konservatism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
betraktas med oförtjänt ringaktning. Denna blinda
konservatism har gjort, att afståndet mellan
skriftsvenskan och den bildade talsvenskan blifvit allt
större, och att svårigheten att lära sig behärska
bägge dessa språk alltmera tilltagit.
Oppositionen mot den onödiga och skadliga
dualismen i språket har varit mindre, än man
kunnat vänta och hoppas. De flesta tyckas hafva
funnit sig däri som i ett nödvändigt ondt; ja, de hafva
kanske knappast reflekterat däröfver, ty hvad man
alltfrån sin tidiga barndom vant sig vid och
ständigt haft för ögonen, det gör man ju sällan till
föremål för en fördomsfri granskning.
Men utländingar torde tidigt hafva stött sig
på den stora skillnaden mellan svenskans skrift- och
talformer.
I ett »Försök till en lätt och tydelig Engelsk
Grammatica», som utgafs i Göteborg år 1748, har
författaren, translatorn IFVAR KRAAK,<footntote>
Han blef kort efteråt (och hade några år förut varit)
språkmästare vid Lunds Universitet.</footnote> gifvit ett
märkligt intyg om den olägenhet, språkdualismen
redan då vållade.
Kraak använder till svensk öfversättning af de
engelska verbens paradigm gemensam form för sing.
och hela plur., t. ex. Ja’, du, han, vi, I, de kan, ska’,
vill, blir, ä o. s. v.[1] Och han inleder dessa paradigm
med orden:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
