Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om skriftspråkets arter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
figurer hafva sitt fulla berättigande såsom naturliga,
ty de kunna mycket väl förekomma i okonstladt
tal, när starkare känslor bemäktiga sig den talande.
Den franske författaren MARMONTEL har
skrifvit en arbetares monolog, som består af idel
retoriska figurer. Det är ju visserligen en hetblodig
fransman, som han låter tala för sig själf, men då
jag nu vill meddela en liten del af monologen i
öfversättning, öfverlämnar jag åt Eder, mina
åhörare, att bedöma, huruvida icke äfven en svensk
arbetare, om han vore riktigt grundligt uppretad
och därtill en smula »påstruken», kunde yttra sig
på liknande sätt.
Karlen är rasande på sin hustru, och fastän
han är alldeles ensam, utfar han mot henne
sålunda:
»Om ja’ vill hit, så vill hon dit; natt å’ da’ träter hon på
mej.[1] Hon ä’ en mara, en rikti’ djäfvel.[2] Aldri’ i lifvet, nej,
aldri’ får ja’ någen ro för henne.[3]
Men säj mej då, du gemena stycke, hva’ har ja’ gjort dej
för ondt?[4]
Ack, hva’ ja’ va’ galen, som gifte mej! Om ja’ ändå i
stället hadde gått å’ dränkt mej![5]
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
