Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om skriftspråkets arter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sålunda: »Då bars där ut en död, en änkas ende
son.» Men denna form kan icke lika kraftigt
påverka vår känsla; den är för kort och låter
oss icke dröja vid det sorgliga så länge, att vi
riktigt hinna fatta det. I evangeliets uttryckssätt
framhålles redan genom »en moders ende son» tre
moment af situationen: moderssorgen öfver det döda
barnet, och det var en son, och det var hennes
ende; redan detta är nog att väcka innerligt
medlidande; när sedan tillägget kommer: »och hon var
änka», stegrar detta på ett gripande sätt intrycket.
I den hebreiska poesien var, som bekant,
tautologien upphöjd till konstnärlig form; den
ersätter där rimmet och kallas vanligen parallellism.
Denna konstform har naturligtvis efterbildats i vår
bibelöfversättning och ej varit utan inflytande på
vår religiösa stil. Men den förefaller oss ofta
något främmande. Psalmistens ord: »Jag tror, att
Herren hörer min röst och min bön», återgifva ej
för alla klart meningen: »min bedjande röst». Och
ofta missförstås parallellismen i orden »ridande på
en åsninna, och på en åsninnas fåle», så att man tror,
att det är fråga om två olika djur.
Men eljest, när retoriska figurer hafva en
något främmande klang och i själfva verket äro
efterbildningar efter utländska mönster, är det vanligen
den grekiskt-latinska litteraturen, som gifvit
föredömet. Detta inträffar t. ex. stundom med s. k.
hypallage, d. v. s. skenbar förväxling af satsdelar,
såsom när man i högre stil talar om lockarnas guld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
