Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om skriftspråkets arter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men då teg han ej mer, den välförståndige Petrus,
Utan han höjde sin stämma till skryt och talte och sade...
Den högre stilen ökar sitt ordförråd ej blott
genom nybildning, utan äfven genom upptagande
af fornord, dialektord samt ord från mycket
närskylda språk. Synnerligen talrika äro de ord, som
på detta sätt tillförts vårt språk genom högprosan
och poesien; somliga hafva åter försvunnit, men
många hafva vunnit burskap i det allmänna språket.
Villkoren för framgång med sådana lån, liksom med
nybildningar, äro: att orden skola vara behöfliga,
samt klara och begripliga både genom det
sammanhang, hvari de första gången användas, samt genom
möjlighet att associera sig med förut kända ord.
Bevarandet af gamla ord och språkformer eller
s. k. arkaismer, förkommer synnerligast i den
religiösa stilen. Det åldriga i formen tyckes för de
flesta vara en nödvändig dräkt till det höga,
vördnadsvärda innehållet. Därför väckte det också stor
förtrytelse, när en bibelöfversättning för ett par
årtionden sedan skref »gossen Jesus» i st. f. »pilten
Jesus» och »altanen på templet> i st. f. »tinnarna af
templet». Och det skulle, som E. H. TEGNÉR
anmärker, förefalla stötande, om man i bönen ville ändra
orden Fader vår till Vår Fader eller Vår Far.
Vi få emellertid icke tro, att det ålderdomliga
i den religiösa stilen är något nödvändigt, något
allmängiltigt. Det finnes ju hos oss många
religiösa folkskrifter och predikanter, som sträfva efter att
använda just de mest allmänna och välbekanta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
