Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sättning af deras talande lärares. Det är således icke
mindre ett ^’wdspråk än telegrafens är det, om ock intetdera
verkligen uttalas eller höres. Att döfstumme kunna lära sig
ett språk, bevisar således endast, att icke det verkliga
ljudet är väsentligt för språket, utan blott det möjliga eller
ljudformen; icke den af hörseln förnimbara luftdalringen,
utan den form, i livilken en förnimmelse kan genom en
sådan luftdalring göras förnimbar för hörande menniskor. I
alla händelser är således begreppet ljud en för begreppet
språk väsentlig bestämning.
Vidare och för det andra är med föreställningen om ett
språk oskiljaktigt förenad föreställningen om en talande, d.
ä. ett väsende, som antingen sjelft frambringar de hörbara
språkljuden eller åtminstone bildar och uppfattar sådana
förnimmelser, som kunna göras förnimbara för hörseln.
Språket såsom talförmåga är nemligen en förmögenhet hos ett
(hörbart eller icke) talande väsende, och språket såsom
ordförråd är en samling af ljud, som af talande väsenden kunna
göras hörbara och först derigenom få sin karakter af
språkljud. Hvilka väsenden äro talande, lemna vi tills vidare
derhän. Så mycket är dock gifvet, att menniskor ega
eller kunna ega språkförmåga, men att deremot djuren och
öfriga lägre än menniskan stående varelser icke ega henne.
Då nu de högre djuren obestridligen lika väl som menniskan
ega förmågan att frambringa och förnimma ljud, och vi dock
frånkänna dem all språkförmåga och förneka deras läten
namnet ord eller språkljud, sä är det klart, att antingen
måste språkljuden i sig säsoin blott ljud vara olika djurens
läten eller ock den talande menniskans förhållande till
ljuden ett annat än djurets. Att sjelfva ljudens olikhet, om
ock verklig, dock ej är väsentlig för skilnaden mellan
språkljud och andra ljud, är tydligt redan deraf, att äfven djur
under samma ljudform som menniskan med hörseln förnimma
de ljud, vi kalla ord, utan att dessa dock för dem få
karakter af språk\]ud. Ligger hufvudskilnaden således icke i
ljuden såsom sådana, så måste han ligga i något den
talandes mot djurens olika förhållande till ljuden. Söka vi
då efter något för språkljudens förhållande till den talande
utmärkande eget, så finna vi snart detta egna i den med
föreställningen om ett språkljud eller ett ord oskiljaktigt
förenade föreställningen om en viss betydelse för det talande
väsendet. De ljud, som kallas språkljud, skilja sig
derigenom från öfriga ljud, att de ega betydelse för åtminstone
det talande väsende, som frambragt dem; och vi tillägga
intet annat väsende spräkförmåga än det, som i ljud itdäg-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
