Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Plato för alltid vederlagda. Ur menniskans väsende och
blott derur måste man numera söka språkets förklaring och
särskildt möjligheten af den objektiva betydelsen. Af de
allmänna åsigterna om menniskans natur maste da
naturligtvis i det följande arten af denna förklaring komma att bero.
Lägst uppfattades, såsom bekant, menniskans väsende
af Epikur. Något annat finnes icke än det kroppsliga,
hvilket är sammansatt af oändligt många atomer. Detta gäller
om alla varelser, sä lefvande som döda. Skilnaden mellan
de förra och de senare är sålunda ej väsentlig, lika
litet som mellan de särskilda arterna af lefvande väsenden.
Så är ej heller skilnaden mellan djur och menniskor
väsentlig. Han kan blott ligga deruti, att de atomer, af
hvilka menniskosjälen består, äro finare, mera afrundade
och glatta och således äfven rörligare än de, af hvilka djuret
är sammansatt. Skilnaden mellan båda är sålunda blott
graduel. Sa med öfriga förmögenhetar, så ock med språket.
Djuren böla, skälla o. s. v., men vissa af dem hosta och
nysa äfven. Så gör menniskan ock, livarjemte hon dessutom
är begåfvad med förmågan att frambringa de läten, som
kallas språkljud. Skilnaden mellan dessa slag af läten är
ej väsentlig. Menniskan hostar och nyser af samma skäl,
som djuren göra det, nemligen af ett naturbehof. Men
likaså talar hon af samma skäl, som djuren skälla och böla,
emedan hennes atomsammansättning nu en gång är så
beskaffad, att hennes läten få denna form, under det hundens
och oxens få en annan form inom samma art. I
öfverens-stämmelse härmed har man nu ock att förklara de särskilda
språken. Alla menniskor äro icke lika. De söndra sig i
skilda folk, hvilka hafva hvarje sin med de öfrigas något
olika kroppsliga natur. De menniskor, som tillhöra
särskilda folk, mottaga till följd af denna sin skilda natur icke
fullt samma intryck af samma yttre föremål. Men af
intryckens olikhet beror olikheten mellan de sätt, på hvilka
menniskorna utstöta den luft, hvaraf språkljuden bestå. Deraf
olikheten i benämningar på samma föremål hos skilda folk.
Härmed är visserligen ett slags förklaring gifven. Men
utan att nu tala om den origtiga åsigt af menniskans vä-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
