Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
got annat gäller blott första gången, språkljuden framträda;
sedan behöfva de icke åtföljande handlingar, för att förstås,
utan förståeligheten beror då af erinringen af de
omständigheter, under hvilka de första gången förekommit, tills
ändt-ligen den konventionela betydelsen blifvit sä fast förenad
med ljudet omedelbarligen , att det blott erfordras det
senare för att framkalla den förra. Men det är dock
tydligt, att alla de ord, som innefattas i ett språk, ej på
detta sätt kunna inpräglas i minnet, om icke något slags
samband finnes mellan språkljudet sjelft såsom blott ljud
och dess betydelse. Menniskan må sålunda hafva
godtyckligt skapat språket, och sambandet mellan språkljuden och
deras betydelser må vara beroende af de först talandes
»tysta öfverenskommelse»; så måste dock nagot slags skäl
finnas, hvarföre detta ljud fått just denna betydelse, detta äter
en annan. Så tvingas åsigten om språkets uppkomst genom
mensklig öfverenskommelse åsigten om dess uppkomst genom
den menskliga naturen till mötes. Båda hafva nemligen i
allmänhet, då de velat finna ett samband mellan ljud och
betydelse, förts till läran om orden såsom efterbildande de
föremål, de skola benämna, eller läran om språkens
onomato-jpoetislca ursprung.
Denna lära är gammal. Huru Heraklit tänkte sig
förhållandet mellan »namnen» och »tingen», dä han
förklarade de förra vara spegelbilder af de senare, veta vi icke.
Men att sprakfilosoferne ur hans skola, Protagoras och
Kra-tylos, fattade detta förhallande onomatopoetiskt, är genom
de antydningar, som hos Plato förekomma, troligt. Dä Plato
i st. f. Heraklits lära om orden som objektiva bilder satte
läran om dem såsom subjektiva afbildningar, och för honom
således språkbildningen blef en mer eller mindre lyckad
mi-metisk handling, så måste han äfven söka en norm för
denna handling, hvilken norm ej kunde vara någon annan
än den onomatopoetiska. Naturligtvis kan denna ordens
mimetiska karakter endast igenfinnas i deras uräldsta form
(ra ttqojzu ovofiaia; hvad vi skulle kalla rötterna), och
han beror der af en viss med de särskilda bokstäfverna
förbunden ursprunglig förmåga att beteckna vissa egenskaper
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
