- Project Runeberg -  Om språkets utveckling och väsende /
38

(1858) [MARC] Author: Kristian Teodor Claëson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

yttre egenskaper, deras gestalt, färg och klang, utån äfven
deras inre, så anmärkte äfven stoikerne, att ej blott t. ex.
tinnitus, hinnitus, balatus, clangor, stridor voro
ursprungligen onomatopoetiskt bildade ord, utan äfven de mjuka
orden lenis, voluptas, mel, lana, de sträfva asper, crux, acre,
vepres o. s. v. 1 likhet med Plato sökte de ändtligen denna
mimetiska kraft i urbokstäfvernes (Gtoiyela hvfioXoyiag,
cu-nabula verborum).vissa och bestämda karakterer. Men
språkbildningen hade ej stannat vid dessa omedelbart sina
föremal efterbildande ljud. Man behöfde flera ord, der den
omedelbara onomatopoiien skulle blifvit vanskligare att
tillämpa. Då började man i stället använda efterbildningen
af de redan bildade och i bruk varande orden. Voro
föremålen eller rättare sagdt vissa sidor af vår uppfattning af
föremålen normen för benämnandet i språkbildningens första
skede, så blefvo de sålunda bildade orden sjelfva den
ledande normen i det andra. Började följakteligen
urspråkbildningen rent onomatopoetiskt och symboliskt, så
fortsattes hon analogiskt (t. ex. piscina a piscibusj och
anti-frastiskt (t. ex. lucus, quod minime luceat; bellum, quod
res bella non sit). Pä detta sätt sökte stoikerne undvika
den inkonseqventa förening af onomatopoiiens lagbundenhet och
öfverenskommelsens godtycklighet, till hvilken Plato syntes
hafva gjort sig skyldig. Den symboliska, analogiska och
antifrastiska ordbildningen skulle nemligen vara ett slags
fortsatt onomatopoii, lika litet beroende af godtycklig
öfverenskommelse som den ursprungliga rent mimetiska ordbildningen.

Ilar nu denna lära om språkens ursprung bättre än de
förut anförda förklarat språkljudens förståelighet eller ordens
objektiva betydelse? Uppgiften var att visa, huru de först
frambragta artikulerade ljuden blefvo språkljud, d. v. s.
fingo en för flera begriplig betydelse; och denna uppgift
löser den onomatopoetiska theorien så, att hon i sjelfva ljuden
uppvisar ett sådant samband med den afsedda betydelsen,
att denna äfven för de hörande kunnat blifva samma, som
afsetts af den talande. Detta samband skulle dock icke
vara ett objektivt, af den talande och hörande menniskan
oberoende, sasoiu hos Heraklit, utan ett subjektivt, af den

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:26:47 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/omspraket/0046.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free