Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sålunda har ingen af de nu anförda lärorna om
språkens ursprung lyckats i sin uppgift att förklara den
objektiva betydelsen. Det är hufvudsakligen från denna sida, vi
hittills granskat dem, och att de brista i detta afseende, är
tillräckligt att fälla dem. Men det är lätt att finna, att de
i sjelfva verket ej ens förklarat den subjektiva betydelsen.
Alla de nu anförda lärorna hafva velat förklara spräket ur
menniskan, utan att dock i menniskans väsende, sadant det
i sig är, verkligen uppvisa nödvändigheten af språket,
sådant detta är. Det var häruti, liufvudfelet läg. Man ville
förklara spräket ur menniskan och förbisåg helt och hållet
språkets psykologiska nödvändighet, för att i stället blott
fästa sig vid dess duglighet som meddelningsmedel. Den
för-platonska språkfilosofien såg i språket blott tingen, hvilkas
objektiva bilder »namnen» skulle vara, och hon kunde så
ej förklara menniskans språk. Den efterplatonska
sprak-filosofien från Plato och Aristoteles ända till Fichte och
Herbart såg i orden blott menniskans benämningar på
de af henne förnumna tingen. I förra fallet hade
språket intet mål; ty det var följden af en blind
naturnödvändighet (Heraklit) eller en blind slump (Demokrit). I det
senare åter var ändamålet blott ett yttre; ty benämningarne
gåfvos endast, för att genom dem fä medel att, såsom
redan Plato uttryckte åsigten, »lära hvarandra och urskilja
tingen.» Så länge det nu icke kan visas, att det är ett
ovilkorligt behof för menniskan såsom sådan att samtala
med andra och genom namnen urskilja tingen, d. v. s. så
länge språkets nödvändighet icke kan härledas ur
menniskans sjelfva väsende, sa länge blir språket sjelft tillfälligt,
dess ursprung ett slumpens verk, m. e. o. den framstälda
frågan omöjlig att besvara. Detta insågs först af Herder,
och derigenom blef han epokgörande för språkfilosofien.
Herder utgick från det antagandet, att spräket är
något för menniskan egendomligt. Ilan förkastade således
hvarje jemförelse mellan språket och alla öfriga slag af ljud.
Spräket är något särskildt menskligt, men också något för
menniskan väsentligt, m. e. o. en mensklig proprietet. Först
såsom talande är menniskan verklig menniska. Frågan blir
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
