Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kraft. Den andra, den egentliga språkförmågan, är en
inensklig förmögenhet, som verkar med frihet. Den förra
är det, som »outtömligt qväller fram nr de oss medfödda,
inplantade urljuden, förmäler sig med den menskliga
språk-bygnaden, sluter hvarje språk i sina armar» och bildar så
dess yttre omhölje, dess tjenande kropp. Språkets själ,
dess egentliga lif fostras deremot af den senare, hvilken ej
är något annat än den med frihet verkande menskliga
tankeförmågan. Ur det menskliga tänkat omedelbarligen
uppstiger det menskliga språket. Pa detta menskliga ursprung
häntyder allt i det verkliga språket. Ty »åt hvilket håll
som helst språkets historia öppnar vår blick, se vi
lifs-rörelse, fast hållning och vek, eftergifvånde ledfogning,
oaf-låtlig utsträckning och hopläggning af vingarne,
otilIfreds-stäld vexling, som aldrig tillåter nagot färdigt slut; allt är
oss en borgen, att språket är menniskans verk och
ger-ning, ty det är vår natur, dygder som brister, vi här se.»
Det är genom friheten, som menniskan skiljer sig från de
språklösa djuren. Det är ock den menskliga friheten,
hvilken i förening med ljudets naturkraft skapat språket. Så
har blott det faktum, att hvarje språk har en historia, gif—
vit oss anvisning på dess skapare, nemligen pa det enda
väsende, som eger förmåga af fri handling. Språket kan
hvarken vara medskapadt eller uppenbaradt. I förra fallet
måste det (såsom allt medfödt, naturligt) vara
oföränderligt, i det senare dessutom fullkomligt; i intetdera fallet
kunde det sålunda ega en historia. Men sjelfva denna
historia, hvad hon berättar oss om språkens utveckling, lär
oss än mer: hon låter oss ana, hurudant språket måste
varit i sin uräldsta period, samt således äfven huru det
uppkommit. De språk, hvilka vi nu tala, hafva nemligen ej
alltid lidit af samma formfattigdom som nu, och den forna
formrikedomen bär sjelf spåren af sin uppkomst ur en än
ursprungligare formfattigdom. Först måste således orden
ohindradt utvecklat sig i idylliskt behag utan något annat
formens band än den naturliga af känslan angifna
ljudsuccessionen. Det var de nakna, enstafviga rötternas, den
grammatiklösa isoleringens period. Denna efterträddes småningom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
