Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Så afgörande äro dessa skäl, att vi t. o. in. påstå, att
blott och bart genom dem skulle nationernas existens
såsom särskilda andliga väsenden bevisas, äfven om derför
icke skulle tinnas något annat bevis. Ty är hvarje språk
en verklighet och ej blott sken, sa måste det ock till
sitt egentliga lif vara antingen ett sjelfständigt väsende
eller en bestämning hos ett sådant. Nu har språket icke de
karakterer, hvilka äro väsentliga för ett sjelfständigt, ett
lefvande personligt väsende. Följakteligen måste det vara
ett sjelfständigt väsendes bestämning och således ur ett
sådant få sin yttersta förklaring. Kan det nu icke
förklaras endast ur menniskans väsende såsom blott sådan
och ej heller såsom ändligt och ofullkomligt tilläggas
Gudomligheten, så återstår blott, att det i språket
substan-tiela är en bestämning hos nationen, äfven om dennas
existens först derigenotn skulle bevisas. Att detta sålunda
antagna väsende måste vara en andlig enhet, ej ett
kroppsligt väsende eller en blott yttre förening, en summa af
andra väsenden, ligger redan deri, att språket just genom sin
andliga sida, siu själ, hänvisar pä en ande, hvars
ljudkroppen eller den yttre språkformen lifvande själ den inre
språkformen är; utom det att då intet sjelfständigt
ickeandligt väsende är tänkbart, äfven det väsende, som gifver
språket dess lif, maste vara ett andligt.
Men då vi salunda sökt språkets själ i nationalanden,
alltså förklarat det särskilda språket för det primära i
motsats till språkförmågan som det härledda; hafva vi ej i
stället omöjliggjort förklaringen af språkförmågan och den
subjektiva betydelsen? Eller skulle då icke språket äfven
hafva en psykologisk betydelse jemte den ethnologiska?
Visserligen. Sprakförmågan är den enskilda menniskans
förmåga af sprak, beroende af hennes förmåga af nationalitet.
Och språkförmågan upphör ej derföre att vara en för det
menskliga medvetandets utveckling oumbärlig förmögenhet,
att hon är bunden vid och beroende af menniskans
ursprungliga samhällighet och icke utan tillvaron af ett samhälle, en
nation, kan förklaras. Gud är icke blott en mensklig
produkt, derföre att ingen mensklig utbildning är möjlig utan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
