Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
utan endast ett »aggregat af kunskaper» (6å t. ex. Hegel,
hvilken derföre förnekar filologien jemte heraldiken o. dyl.
inträde i vetenskapernas encyklopedi); å den andra har man
velat göra henne till den högsta vetenskapen, hvars värdiga
idkare derföre måste vara på en gång konstnärer och
filosofer (så Schelling); och midt emellan dessa förklaringar
ligga otaliga andra, hvilka dels på olika sätt sökt
bevisa, att filologien eger den enhet, hvilken begreppet
vetenskap fordrar, dels nöjt sig med att förklara henne
vara en konst — en skön konst de ene, ett nyttigt
handverk de andre; o. s. v. Alla dessa skilda åsigter hvarken
kunna eller behöfva vi upptaga till pröfning. Frågan är om
bestämmandet af, hvad en art af vetande, som nu en gång
faktiskt finnes, egentligen är. Kortaste vägen är då att se
till, hurudan hon historiskt varit och är.
Så kallad filologi idkades egentligen först i Alexandria
under Ptolemeerne, och en af dess lärde, Eratosthenes, var
den förste, som nämnde sig (ftlöXoyoq. Med filologi menade
man då — liksom senare hos romarne, der filologen
vanligen kallades grammaticus — samlingen af alla de
kunskaper, hvilka erfordrades för att kunna fullständigt begripa
och för andra förklara den klassiska periodens mästerverk.
Då nu de klassiske författarne skrifvit i alla ämnen för
menskligt vetande, och deras skrifter utgjorde den
förnämsta källan för tidens vetenskapliga bildning, så är det
tydligt, att filologien mindre var en egentlig vetenskap än mera
en encyklopedisk öfversigt af alla vetenskaper, en
»multi-plex variaque doctrina», som hon hos Suetonius (de ill. gr.
10) kallas. Ändamålet för filologien uppgafs dock,
åtminstone oftast, vara ej dessa kunskaper sjelfva, utan
begripandet af de klassiska verk, i hvilka innehåll och form
voro oskiljaktiga. Annorlunda blef förhållandet under
Medeltiden. Man läste då antikens författare (egentligen blott
visse latinske samt dåliga öfversättningar af en och annan
grekisk) endast för innehållets skuld, eller emedan der
fun-nos alla kunskaper — nemligen alla menskliga, ty i denna
betydelse, eller såsom motsats till den gudomliga theologien,
togs då uttrycket »studia humauitatis.» Sa, eller som en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
