Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
19
titan liksom smygande sig fram, är en bild af hvad
nordbon är i sitt inre. I den fysiska som i den moraliska
världen härska skiftevis dessa antingen-eller af köld och
hetta; det, som ligger mellan dem, den uppfriskande svalkan,
den närande, bildande, mognande värmen — det är, hvad
som saknas. Icke bortskämd af någon klemande
moderskärlek, sättes människan oupphörligt på starka prof af strängt
allvar och slösande mildhet. Den alltid vakande huldheten
är en hamn, i hvilken hon sällan med barnslig tillförsikt
och njutning kan söka sin fristad. Hon uppfordras därför
att ställa sig till motvärn mot de makter, som med stum
hårdhet träda upp mot henne, och att afvinna dem en
trollkraft, som de utöfva mot henne själf. Hon söker så
att blifva förtrolig med de hemliga välden, som döljas i
naturens innersta herradömen, med andarne i vattnets djup,
i fjällens metalliska ådror, i skogens pelarsalar.
Naturskönheternas vilda majestät och den jättekraft,
som verkar i deras högtidliga skådespel, synas alldeles
öfverväldiga sinnet. När solen smälter isens bojor kring den
moderliga jordens barm och de frigjorda böljorna neddansa
utför kullen, där det späda gräset redan sticker upp
sitt lilla hufvud för att hälsa den nyvaknade våren och
hans sångarskara, under det himmelen simmar i ljus och
glädje — då känner man en öfversvämning af känslor,
hvilken är för mycket betagande för att lämna tillfälle till
uttryckliga ord. Men då de gulnade lofven falla för
höststormen och af den fägring, som ofta sköflas på en enda
natt, intet spår är öfrigt, blifver själen liksom
krampaktigt hopdragen, tills hon återvinner sin spänstighet, när
den glittrande snön och det bleka månskenet å nyo väcka
till njutning af det skapade. Bilder, som ständigt tyckas
ingå i den nordiska diktningen, äro ock den ljusa
sommarnatten, den hemlighetsfulla skymningen, det bländande
norrskenet, den mjällhvita snön och den frusna böljan under det
stjärntindrande fästet; äfvenså de omätliga, ständigt
grönskande barrskogarna, de strömmande älfvarna, de höga
branterna, de djupa dalarna och dessa grå bergskedjor, hvilka,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
