Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
75
griper han till getens öga, ty han vet, att det är kringligt,
(rundt) kl. 12 på dagen och långt kl. 6. Detta ursprungliga,
men väl icke synnerligen tillförlitliga sätt att se, hvad klockan
är slagen, kallar man gätarklocka. Men just som denna
»klocka» bäst behöfves, händer det, att hon sviker. Geten
är nämligen mera rädd för regn än något annat kreatur.
När det regnar, söker hon därför skydd under hvart träd,
och vallhjonets lock och skrik äro ej nog att få henne att
följa den öfriga hjorden; därtill fordras käpprapp. Nu kan
vallhjonet ej för jämnan ägna så stor uppmärksamhet åt
getterna, hvarför det händer, att de blifva efter ocb först
någon följande dag sluta sig till hjorden. Stundom blifva
de borta för alltid. Kommer nu vallhjonet för tidigt till
bodarna, får ban snubbor, olåt, af pigan, och för samma
obehag är ban utsatt, om han kommer för sent.
Mulen himmel ocb regnigt väder medföra äfven annat
obehag för vallaren. Om än aldrig så väl förtrogen med
skogen, råkar ban emellanåt att gå vilse. I synnerhet
inträffar detta lätt på hösten, då vallhjonen gå framåtlutade
under bärplockning. Med denna villfarelse förhåller det sig
på samma sätt som med många andra: man märker icke själf
förrän sent, att man är offer därför. Egendomligt är, att den
som är vill, alltid går i en cirkel, så att han stundom flere
gånger kommer till samma ställe, där han först varit. På
det sättet kan man komma till insikt om sin oförmåga att
bedöma väderstrecken.
En hufvuduppgift för vallhjonet är att freda boskapen
för odjur, i dessa trakter mest björnen. »Nere i landet ses
ej ofta odjur», säger den förut anförde författaren, »förty
får ock bondens boskap gå i frid utan vallare; men uppe
i fjällbygden, en eller Here mil från landsvägar, där måste
alltid hållas vallhjon och äfven vid fäbodar. Där hafva de
gärna en hund eller två med sig till följe.» Detta håller
ännu streck. Vid hafskusten behöfver man ej frukta björnen,
men öfverallt är man dock icke fri för honom, hvarför
vallhjonen genom att tuta gifva till känna, att människor finnas
med boskapen. Till den änden föra de med sig en lång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
