Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
94
ett bröd af en så kärf och besk smak, att en enda munfull
icke utan långt tuggande kan förmås gå ned i en sydsvensk
strupe. Hans vanliga och dagliga bröd beredes däremot af
ärtmjöl och det mjöl, som fås, när kornet eller oftare hafren
males ihop med hela axen. Öfver denna mustlösa föda
klagas dock sällan; men när äfven dessa brödämnen tryta och
furubarken — icke den yttre, röda, utan den inre,
hvit-gula — urlakad, torkad, bultad och målen, måste till en
betydlig del användas, då är det nöd i Dalom.
Man invänder, att dalkarlen då också måtte hafva fullt
skäl till sin klagan. Visserligen, helst om man blott
betraktar honom i jämförelse med den så mycket bättre
lottade sydländingen. Men man jämföre honom med den stille
och förnöjsamme älfdalingen i Värmland eller med den
här-dige norr- eller västerbottningen: huru ofta hör man dem
klaga? Och man slute ej häraf, att dessa aldrig lidit nöd;
tvärtom, där ätes oftare barkbröd än i Dalarne. Man
jämföre honom med bohusläningen, när fisket en hel vinter
slagit fel och de bleka männen intet annat hafva att syssla
med än hungern på de nakna skären! Och dessa framträda
likväl aldrig stolt pockande, om än förtviflan stundom
frampressar en klagande bön — men deras förfäder hafva också
icke för öfver 300 år sedan räddat fäderneslandet. — När
•dalkarlen, i stället för att betala ett flere år förut erhållet
kronolån, endast fordrar ny undsättning, är det helt enkelt
med det trotsiga uttrycket: »Vir bällum int svält’ i-’el,
sakta!» (Vi kunna inte svälta ihjäl, heller.)
Men icke allenast statens och den enskildes välgörenhet
har städse varit redo att kraftigt bispringa dalallmogen vid
hvarje nödstaddhet, utan landets styrelse har gifvit honom
särskilda friheter, som knappast någon annan menighet förut
ägt. Jag talar här om dalallmogens rättighet att gå omkring
i riket, hvart han vill, för att söka arbete, blott på ett
fripass, utfärdadt af församlingens kyrkoherde. Det är svårt
.att afgöra, huruvida nöden eller folkets orolighetsande gifvit
första anledningen till dessa utvandringar. Nog af: det har
nu blifvit en landssed, som begagnas som en laglig rättighet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
