Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•235
på kyrkogårdsmuren å ömse sidor, så att man vandrar fram
under den gamla stapeln, när man går in på kyrkogården.
I den lilla trähufven öfver porten sitter en klocka, som ej
är mycket större än den, som på en herrgård ringer in
folket till middagen. Och dock hade den här ringt samman
stora skaror.
Inne på kyrkogården, som skuggas af lummiga lundar,
var en skara allmoge af alla åldrar samlad, tyst och
bidande. Men äfven församlingens herrgårdsfolk hade infunnit
sig. Nu började den lilla klockan i stapeln att ringa.
Skarorna veko åt sidan från ingången, och in genom
kyrkogårdsporten under klockstapeln tågade vid denna klockringning
en sällsam och rörande procession. Främst gingo två små
gossar, bärande blomsterprydda kransar i handen och på
bröstet. Därpå kom den lilla kistan, buren af fyra gossar,
alla på samma sätt smyckade med blommor. Kistan var
enkelt svartmålad, med en enda liten bukett af ängsblommor
på locket. Så kommo några led af män, de främste af dem
med blombuketter i händerna, och sist några svartklädda
sörjande kvinnor, två och två i ledet, liksom männen, de
flesta likaledes med blombuketter och kransar. Den främsta
af kvinnorna ledde vid handen en liten flicka på två eller
tre år, som hade i handen en krans, nästan hälften så stor
som hon själf. Den lilla grät icke, såg snarare belåten ut
och tittade än omkring sig med stora ögon på folket och
än med viktig min ned på sin krans. Det var tydligen
»yngsta syster». Ögonblicket därefter stod den sällsamma
processionen i en krets kring grafven. Nu sänktes kistan
ned. Det är alltid ett påkostande ögonblick. Hvilka här
voro far och mor, kunde granneligen skönjas. Det var nog
de där två, som skälfde så, att blommorna darrade i handen.
Klockaren tog nu upp en psalm, och bela folkskaran
stämde in. Det ljöd gripande. Och så förrättade
kyrkoherden jordfästningen, och hans röst hördes öfver bela
kyrkogården af den andäktigt lyssnande mängden. Alla hufvud
voro blottade, och det rådde dödsstillhet rundt omkring.
Att de allvarliga orden rörde allas hjärtan, det röjdes af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
