Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
15
af kärlek till floskler nyttja de gamle lagmännen ordet lag
snart sagdt i hvarannan sats af sina lagsagor, i otaliga sam-
mansättningar och afledningar. Statsbegreppet (ty lag be-
tecknar i fornmålet äfven hvad vi kalla stat) var för dem
närvarande 1 alla rättsförhållanden, och de och deras åhörare
visste att häfda så väl statens som sin egen rätt, när det
gällde, utan att sky våldsamma åtgärder. Det är icke värdt
att ömka sig öfver den myckna blodsutgjutelsen i forna da-
gar. Emellan skilda rättsområden, där lagens utveckling
icke hunnit slå bro, var svärdet ende domaren och lär så
vara än i dag och intill världens ände. De djärfva strids-
männen slogos för sin rätt och dogo som män, hvilket ändå
tör vara hufvudsaken. Och de bäfvade ej tillbaka för sina
gerningars lagliga följder, som de buro utan jäf, om de tappade
1 vapenleken. Det är detta skarpa och kraftfulla rättsmed-
vetande, som har gifvit de gamla sagorna deras egendomliga
prägel. Den, som står på sin rätt, spiller ej många ord,
och ett statsskick, som uppfostrar sina undersåtar i lagens
tjänst, föder sådana skaplynnen hos hela folket, som de, hvilka
vi lära känna i dessa sagor. 2
Svearne och götarne voro likväl fordomtima mycket mindre
kraftfölla och hugstora än danerne, norrmännen ock islän-
dingarne. Deras bildning genom skaldekvad och sagor stod
på dåliga fötter. De sutto helst hemma och slickade sina
blotbålar, såsom den ståtlige Olof Tryggveson sade i slaget vid
Svoldern, hvilket icke hindrade, att han själf hade rätt svårt
att reda sig mot dem. Men de synas tillika, efter hvad de
arkeologiska undersökningarna gifva vid handen, bafva varit
ganska välmående och med en viss framgång hafva ägnat
sig åt slöjd och köpenskap, hvaremot de »poetiska» vikinga-
färderna icke torde hafva varit fullt så uppburna af den all-
männa föreställningen som i Norge. Få nöjen voro så om-
tyckta af norska konungar och jarlar som att härja i dessa
feta bygder. MSärskildt vid det stora gudahofvet i Uppsala
fanns rätt mycket penningar, hvadan där sällan saknades
väldiga norska och isländska skalder. Där bodde likaledes
en rik; konungaätt, som genom hvarjehanda utvägar hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>