Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hållshemmanen här norr ut i socknen hade måst sätta upp
sex karlar, en efter annan. Så kom det bud från kungen,
att de skulle skaffa ny karl igen, ty den sjette hade blifvit
skjuten, sade de. Då sade sonen i byn — han hette Per
Nilsson — att nu ville han gå ut själf; var det skäligt det,
att de skulle kosta på mera pengar längre; karlar togo på
att bli dyrlejda, kan tänka. Ja, modern vardt illa vid, hon,
och hustrun hans också, förstås — hon var nyss vorden
gift — och de gräto och bådo, att han skulle stanna hemma.
Men han var säker 1 bloden och tyckte som så, att det, som
var sagdt, skulle stå vid makt; och nu ville han ut att kriga,
och kvinnfolken finge råda för byn, bäst de gitte; fadern var
för länge sedan död.
Så rustade han sig, och de lade ihop matsäcken åt
honom, och så följde de honom till Frölunda väster-norr i
socknen. Där hade de släktingar, och därmed tänkte de
rasta där. Så var han inne i stugan en stund, och när han
blifvit fägnad och skulle ut igen, tog modern fram en stor
silfverbägare, som hon hade haft med sig, och den bjöd hon
åt honom, blott han ville stanna. Men det var ingen vån
längre, ty nu hade han satt sig i sinnet, att ut skulle han.
Och de gräto och bådo, men det halp inte. När han så
satt där i ridsadeln och hade fått fötterna i stigbyglarna,
så kommo de ut, Frölundaboarne, för att gifva honom en
färdknäpp, förstås, innan han gaf sig ut i tockna vidlyftig-
heter. Och när ham satt där med brännvinsglaset i handen,
sade han: »Ja, håller det här nu, så kommer jag tillbaka,
men eljest blir jag nog borta.» Så söp han ut 1 ett tag
och slog glaset i backen; och när de sedan sågo efter, så
häde det hållit. Sedan red han i väg, och de hörde aldrig
af honom på många Herrans år.
Så kom han ut i kriget till de andra där borta på andra
sidan saltsjön. Och det första han gjorde, det var, att han
träffade alla sima sex karlar; inte var det någon af dem,
som var skjuten, inte. Det var lögn och påfund alltsamman,
och det hade de sagt bara för att få mera folk. Men Per
Nilsson var inte ledsen för det, han, ty glad och lättyindig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
