Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
126 |
det hade han alltid varit. Så var det den första gången,
han skulle ge sig 1 kast med fienderna. Han satt där på -
hästen med värjan i handen och visste inte riktigt, huru- —
ledes han skulle bära sig åt. Men bäst som det var, kom
där en polack dängande på en black häst med sabeln i
vädret och gaf honom en sittopp öfver stålhatten. Hatten
höll, som lycka var, och därmed så högg han till polacken
med sin värja. Och Per Nilsson var hittigare, han, ty han
drog till nerifrån och uppåt, och så skar han af både käk-
remmen och halsen på polacken, så att han damp af hästen
och låg där och gapade. Det tyckte kungen, och alla de
andra för resten, var ett karlatag, och så fick han heta Fri-
modig, och kungen gaf honom ett helt hemman för att hjälpa
upp rusthållet, och det behöfde han aldrig betala kronpengar
för. Men nu tyckte kungen så mycket om honom, att han
ej ville släppa honom ifrån sig, utan det töfvade aderton år,
innan han kom igen.
Så var det en söndags förmiddag, folket satt i kyrkan,
och prästen stod på predikstolen. Då, bäst som det var,
kom där en krigsman inridande i kyrkan med värja i hand
och stålhatt på hufvudet och red utefter stora gången rakt
fram till altaret; och där vände han och red ut igen, och
det midt under gudstjänsten. Det var Per Nilsson Frimodig,
som hade kommit tillbaka. Men han hade fått ett sådant
långt skägg och en sådan brynska i ansiktet, så det var
ingen, som kände igen honom, inte hans hustru en gång.
Men när sedan kyrkfolket kom ut ur kyrkan, så talade han
om för dem; hvem han var; och det var ingen, som till-
trodde sig att göra något åt honom, fastän han hade ridit
in 1 kyrkan, för det att han var så god vän med kungen.
Sedan bodde han i Trollsta i många Herrans år, ända till
dess han dog; och folk säger, att både järnhatten och järn-
rocken hans skola finnas kvar antingen i rustkammaren eller
i kyrkan. Inte för att jag har sett dem, inte; men i Trollsta
hafva de en stor bordskifva af sten och ett fasligt grant
skåp, som han skall hafva köpt utrikes ifrån, säges det. Ja,
Trollstaboarne räkna släkt med honom, de, och på kyrko-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
