Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Samhörighetslagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NATUR OCH ONATUR I FRÅGA OM SV. RÄTTSTAVNING.
att uppfatta stamelementet såsom något i förhållande till
böjnings-ändelserna fristående och konstant, kan emellertid hämtas just
från ortografien, sådan den gestaltat sig hos de germaniska
folken, och • i större eller mindre grad väl hos alla folk, där den
vuxit fritt, oberoende af vetenskapliga teorier.
När Rättstavningssällskapet skriver räktorer med ä,
professorer med två s, har det, i syfte att åstadkomma likformighet
mellan singularens och pluralens stavning, i förra fallet brutit
med det bestående bruket, i senare fallet trotsat det bestående
uttalet. Alltså, de två faktorer, som i allmänhet pläga räknas
för de starkaste och högsta i fråga om ortografisk lagstiftning —
de ha denna gång nödgats maka åt sig för en tredje, som här
visat sig så kraftig, att ej ens Rättstavningssällskapet kunnat undgå
att böja sig för den.
Jag vill kalla denna tredje faktor samhörighetslagen.
Att påvisa denna lags betydelse och att hävda dess för tillfället
misskända rätt — det är hvad denna uppsats förnämligast åsyftar.
De anmärkningar, jag i det föregående framställt mot
Rättstavningssällskapets regler, ha till sin väsentligaste del just inne- •
burit ett vädjande till känslan for denna lag. Jag har vågat
taga för afgjordt, att hvarje sundt ortografiskt omdöme skall
resa sig mot en ordning, som bjuder att skriva r aktör men
kon-rektor, /räs&o-m&lning men alfresko, prästo mznprestissimo, Äskar
men Oskarer, Oskarisk.
I sin allmännaste syftning kan samhörighetslagen formuleras
så : likartade begrepp, uttryckta med likartade ljud, skrivas så
långt möjligt är på samma sätt. Regeln kan synas så naturlig
att den är trivial; den innebär emellertid, att skriften gärna går
ett steg längre än språket i att likgöra det likartade.
Huru stora de skiljaktigheter i uttalet få vara, som skriften
kan tillerkänna sig rätt att förbise, detta är lika litet möjligt att
med en fonetisk regel noggrannt bestämma, som det är att
afgöra, huru långt t. ex. de munartliga skiftningarna i uttalet af r
få gå, för att man ännu skall ega rätt att innefatta dem under
tecknet r. Man får i det ena fallet som i det andra nöja sig
med ett »något så när», ett så stort mått af Öfverensstämmelse,
att den populära uppfattningen mera fäster sig vid likheten än
vid den samtidigt befintliga olikheten. En vokals något mer
eller mindre öppna ljud, en konsonants något längre eller kor-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
