Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Samhörighetslagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
32 NATUR OCH ONATUR I FRÅGA OM SV. RÄTTSTAVNING.
tare uthållning, en stavelses något starkare eller svagare betoning
— dylika förhållanden bli ofta i skriften opåaktade, när det
gäller att tillmötesgå ögats fordran att se likartade begrepp också
framstå i likartad gestaltning. I alla de tre nämnda hänseendena
skiljer sig den andra stavelsen i professorska från den
motsvarande i professor. Och dock vill ej ens Rättstavningssällskapet
förmena dem att ha samma beteckning.
Till denna lag kan hänföras regeln om sammansatta ords
teckning efter mönstret af de ännu icke hopförda enkla
beståndsdelarna. När ordet bordduk skall nedskrivas, träda de båda
begrepp, som ingå i sammansättningen, så tydligt för
medvetandet, att man, uttalet till trots, ej kan förmå sig att teckna dem
på annat sätt än de tecknas när de stå hvart för sig.
På samma sätt vid afledningar. Och detta ej blott i de
enklare fall, där afledningselementet i någon mån är fristående
och förknippadt med en utpräglad och hela språket genomgående
betydelsemodifikation, såsom förhållandet t. ex. är med afledningar
på -dorn, -skåp, -lig. Ändelsen -le i grålle är som
ordbildningsmedel så pass ovanlig, att språkkänslan ej lätt finner någon
anknytningspunkt därtill, men att ordet i sin helhet sammanhänger
med grå, det förnimmer den omedelbart. Och fastän det korta
#-ljudet regelrätt tecknas med o (trolla, stolle, koller o. s. v.)
och troligen ganska få rättstavningsläror omtala att grålle
hör till undantagen, är jag säker på, att de flästa svenskar
utan tvekan skola teckna ordet med å. Rättstavningssäliskapets
regler nämna ej ordet,,,-jag vet ej om af förbiseende eller emedan
det värkligen vill skriva grålle.
Slutligen är också vid böjningar förhållandet enahanda.
Hur mycket man än må vara invand till stavningen oss, bloss,
loss, kloss med o, faller man dock svårligen på tanken att skriva
ett o i slåss. Bilden af stamordet framträder för känslan
tillräckligt tydligt att framtvinga ett å också i ordets böjda form.
, Vid detta slags analogistavningar är det naturligtvis ordets
huvudform, den vanligaste, djupast i ögats minne inbrända
formen, som får gälla såsom mönster. Det enkla ordet blir i
vanliga fall ortografisk norm för det sammansatta, stammen för
af-ledningarna, det oböjda ordet för det böjda.
Det är icke nödigt att här inlåta sig på frågan om den
psykologiska lag, som här visar sin makt. Blott därom må på-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
